Hej på er! Nu har det gått snart 2 månader sedan mitt senaste blogginlägg. Tiden har sprungit iväg och våran lilla bebis är en lite större bebis! jag har helt enkelt inte känt ro i kroppen att blogga regelbundet såhär i början, det har varit tufft och tidskrävande och tiden man inte haft fullt upp med bebis har man velat umgås med sin partner eller sova, äta, duscha, städa osv. Men nu börjar jag känna att jag har kommit in i det. Är jag mammaproffs redan? Nej! Såklart inte. Men jag kan bolla olika saker, jag har inte längre sömnbrist, jag känner Florence och vet hur jag ska göra för att trösta henne. Jag hör vilket läte som betyder att hon är hungrig, trött eller uttråkad.

Hon har vuxit så himla mycket! Hon hade storlek 44 när hon föddes, och sedan 50 ett bra tag. Storlek 56 växte hon förbi på typ 2 veckor och nu har hon redan storlek 62! Alltså wow! Jag helammade bara en vecka med Florence, och delammade typ 2 veckor efter det om jag minns rätt (hade tänkt skriva ett helt inlägg om detta för 2 månader sedan men orkar inte ta allt nu) MEN, det är iallafall så skönt att hon växer som hon ska, hon var ganska liten när hon kom och nådde inte sin födelsevikt förens hon var 3 veckor. (Bebisar går ner i vikt efter dom vägs direkt vid födsel) Florence vägde 2,8 kilo när vi åkte hem från BB! När vi vägde henne på BVC sist för typ 3 veckor sedan vägde hon nästan 5 kilo! Min stora tjej!
Hon är en sån himla glad bebis. Hon gallskriker aldrig, hon gnyr och klagar liksom, kan gnällskrika högre när hon är hungrig men hennes högsta skrik är inte så högt. Hon äter var tredje timme, bajsar varje dag, går upp i vikt som hon ska, ler konstant, älskar att mysa och leka och sover nästan hela nätterna. Vi lägger oss vid 22 och hon sover till 4:30 och äter sen somnar om till 7:30. Inatt sov hon till och med i 5:30, somnade om och sov till 8:30! Menar inte att ”skryta” för jag fattar ju att det är typ slumpen som avgör vem som får en kolikbebis och sådär. Men jag är så himla glad för våran tjej och hur snäll hon är. Klart det är jobbigt många gånger, hon har perioder när hon är så himla klängig, och hon kan inte än sova ensam i ett rum. Hon kan somna, men så fort vi lämnar rummet vaknar hon. Hon somnar typ bara om vi går omkring och vaggar henne, så man kan liksom inte bara lägga henne ner i sängen, men det kanske är normalt för en sån liten? Jag klagar inte iallafall. Florence är bäst!

TITTA vad hon blivit stor!

En liten update på mig kanske. (Trigger warning, lite vikt-snack!)
Jag mår bra! Jag känner mig helt återställd efter förlossningen men inte helt återställd efter graviditeten. Jag väger fortfarande + 11 kilo från innan jag blev gravid, jag har inte mycket muskler och får lätt ont i benen, knäna, ryggen och nacken. Men jag försöker verkligen äta bra och dricka mycket vatten. Jag har ändå senaste 6 åren ätit 90% nyttigt (Vad är nyttigt egentligen? Men menar alltså inte skräpmat, socker och sånt som uppenbart är dåligt för kroppen liksom) och ätit mycket frukt och grönt och vegetariskt. Men när jag blev gravid flög allt det där ut genom fönstret och min kropp liiiiider. Även min IBS-mage.  Men nu har jag ätit som mitt gamla jag igen i snart en månad och jag känner mig mycket piggare och magen mår bättre.
Det är svårt att vänja sig vid sin nya kropp, också för någon som jag som kämpat så himla mycket med min gamla övervikt och depression som kom med den för flera år sedan. Jag gick ner 20 kilo liksom 2012-2013 och nu ligger jag +3 kilo från min högsta vikt då. MEN, man måste vara snäll mot sig själv. Vikten ÄR inte viktig, och jag födde barn för 2,5 månad sedan! Jag vet ju allt detta men personligen mår jag inte bra med den övervikt jag har nu. Jag vill bli mitt gamla jag igen (så gott som det går, jag är ju inte mitt gamla jag) men jag vill det för min egna skull. Och för Florence skull! Jag vill vara en glad och pigg mamma som kan leka med henne och som har ett starkt psyke. (Och en stark rygg hahah. Att bära runt på en 5 kilos klump är inte lätt alltså) Sen tänker jag inte ljuga, jag vill känna mig snygg. Passa in i mina gamla kläder och inte ha en jäst deg som mage liksom. Men allt får väl ske i sin tid antar jag. Just nu lägger jag all fokus på Florence och att vara den bästa gladaste mamman jag kan vara, för står jag och kollar i spegeln börjar jag bara gråta. Försökte köpa nya byxor för någon månad sedan, provade ca allt på hela Åhlens och H&M, upp till storlek 46 och inget gick över höfterna. Det känns liksom. Det är kläderna det är fel på, INTE mig, det vet jag. Men man känner sig ganska besegrad när man stor i provrummet efter 1,5 timme i stan liksom. Det är deppigt. Jag vill gå ner till mig gamla vikt igen och sen när Florence växer upp och förstår vad som händer ska jag ALDRIG prata om min vikt eller missnöjdhet över min kropp framför henne. Fan heller att jag sätter dessa griller i hennes huvud..

Nu får det räcka, Florence vaknar och ska äta! Vi hörs kanske senare eller en annan dag. Puss och kram!

En stolt mamma!