Jag visste inte om jag skulle vara en av dem som älskade eller hatade lustgas som smärtlindring. Jag gillar inte att vara full, hög eller att tappa kontrollen, och jag var rädd att lustgasen skulle framkalla ångestkänslor. Och ja, den gjorde allt det där. Men det var som att man fick en panikångestattack utan paniken. Man fick bara känslan av att man hamnade utanför kroppen.

Min tankegång kring lustgasen innan förlossningen var att bara acceptera känslorna av obehag och inte kämpa emot för jag kan tänka mig att det är då man mår dåligt utav den.
Jag andades i masken när jag kände att en värk var på gång, jag andades som vanligt fast djupt och så långsamt jag var kapabel till under omständigheterna och när värken började avta tog jag bort masken. Och då var det som att omvärlden och allt ljud sakta zoonades ut. Jag fortsatte att andas djupt och stängde ögonen och bara lät mig försvinna bort. Det var det som var min räddning, för det var så underbart att få försvinna bort i en annan värld under den värsta smärta jag någonsin upplevt. Varje gång en värk kom så såg jag framför mig hur jag snart skulle få försvinna bort igen när värken var över och jag tog bort masken.

Jag stängde ögonen och höll dem stängda tills jag öppnade dom 21:02 och såg min dotter.

Detta fungerade ett bra tag, men min värkvila blev sedan typ 30 sekunder så det var inte lång tid från att jag tog bort masken tills att jag var tvungen att sätta tillbaka den igen, vilket gjorde att det var inte länge jag fick försvinna bort, och det blev mycket lustgas på kort tid vilket gjorde mig illamående och enligt Elias kräktes jag till och med, men det är inget jag minns själv.

När jag kom in på förlossningen var jag bara öppen 1 centimeter. Man skall öppna sig till 10 centimeter innan man kan börja krysta.

Jag minns jag bara snuttar av händelser. Mina ögon var stängda hela tiden men jag minns att jag höll Elias hand såpass hårt att han fick märken efter mina fingrar. Jag minns att de försökte få mig att stå upp vid gåbordet och hur förbannad jag blev för allt jag ville var att ligga ner. Jag minns att dom tillslut lyckades få mig till pilatesbollen för att försöka få ner bebisen mer, och där satt jag en stund, men jag minns knappt det.

På pilatesbollen

Jag minns att jag sedan låg i sängen igen och försökte med den lilla kraft som fanns över, att skrika till Elias att jag måste ha epiduralen. Hämta någon för jag måste ha epiduralen. NU. I mitt huvud skrek jag, men jag viskade nog bara.

Jag hade då öppnat mig till 3 centimeter. Det hade kanske gått 4 timmar sedan jag var öppen 1 centimeter. De sa åt mig att jag fick vänta med epiduralen tills jag var mera öppen då de inte ville avstanna öppningsskedet, gissar jag på.

Jag kämpade vidare och fortsatte kämpa fram orden att fråga om epiduralen till Elias och tillslut var jag öppen 5 centimeter och de ringde på narkosläkaren.
Jag fick sitta på sängkanten medans han satte nålen och det stack till men det var ingenting kan jag säga. Som jag skrivit var mina ögon stängda hela tiden så jag såg aldrig narkosläkaren men jag minns hans röst. Han lät ung och käck, och när han var färdig med epiduralen hörde jag hur Elias frågade hur lång tid det skulle ta innan den började fungera. ”10-15 minuter, sa han. Det är som att beställa en pizza.”

Så jag var 5 centimeter öppen, hade fått epiduralen och låg och väntade på att den skulle börja värka. Men jag fick aldrig riktigt njuta utav den. Efter 40 minuter- 1 timme, max, kände jag en ny känsla i hela kroppen. Jag kan inte kalla det för smärta, för i jämförelse med värkarna var känslan befriande, men det gjorde fortfarande ont. Jag kände hur hela min kropp spände sig och jag började liksom råma som en ko. (det kanske låter roligt men det är bäst jag kan beskriva det.)

Jag sa till Elias ”Hon.kommer.nu.” ”Jag.måste.krysta”. Och han sa ”Nej älskling, du var bara öppen 5 centimeter, det kommer dröja lite till”. Jag blev så jävla arg, för jag kände att hon var påväg så jag ville bara att han skulle hämta personalen. Tillslut gick han och hämtade barnmorskan. Min barnmorska sa då att ”Det kommer dröja lite längre innan det är dags, men jag förstår att det kan kännas som krystkänslor. Jag ska kika på dig”.
Sedan tittade hon hur öppen jag var och sa, ”Du är nästan öppen 10 centimeter. Så vi kan nog börja förbereda här”.

Jag öppnade mig alltså från 1-5 centimeter på typ 4 timmar, och sedan från 5-10 centimeter på typ 1 timma.

När jag sedan fick börja krysta var det en av de bästa känslorna jag varit med om. Ja, det gjorde ont att pressa ut ett barn genom underlivet. Men från att ligga med den brutala smärtan från värkarna till att kunna ha energin och kraften att krysta! Och det var inte ens jag som krystade, det var min kropp. Det går inte att beskriva men om du har fött barn eller kommer att föda barn, kommer du förstå vad jag menar. Lustgasen släppte aldrig min hand, och jag fick ha den under hela förlossningen och hade jag inte haft den hade jag nog aldrig överlevt känns det som.

Jag krystade (nej, min kropp krystade) till och från i 30 minuter och sedan kände jag hur huvudet kom ut, och jag hörde en fors av vatten som liksom exploderade ur mig. Hon var ute. ALL smärta försvann, mina ögon spärrades upp och jag har aldrig mått så bra. Jag gissar på att adrenalin har något att göra med det, haha.

Och så fick jag träffa min dotter för första gången.
Hon som legat i min kropp i 9 månaden och växt. Varit ett med mig.
Hon som sparkat där inne och vridit och vänt på sig. Hickat så himla kraftigt varje dag så hela magen hoppat.
Och hennes stora vackra ögon var öppna direkt, och hon tittade på mig.
Förutom att hon gav ifrån sig ett litet skrik direkt när hon kom ut var hon så tyst och lugn, och bara tittade på mig.
Florence.

Jag var aldrig riktigt rädd för min förlossning eller för att föda barn. Jag kände mig trygg i personalens händer och jag litade på att om jag lyssnade på dom skulle jag kunna hantera det. När jag funderat över smärtlindring har jag tänkt att jag är öppen för epidural om jag känner det behovet , men jag vet inte hur kraftig smärtan kommer vara då jag aldrig upplevt det tidigare, men att jag ville försöka med endast lustgas. Smärtan är ju ”bara” smärta tänkte jag, och att det som isåfall skulle vara det läskiga var krystandet och när hon skulle ut, för det finns det ingen smärtlindring för. Men oj vad fel jag kunde ha
.
Fy fan vad vi som föder barn är otroliga. Kraftfulla. Från en annan planet. Jag hade aldrig någonsin kunnat gissa hur riktig smärta kändes. Den var något helt annat än vår mänskliga hjärna ens skulle kunna hitta på. Det känns som att jag ser på kvinnor och de som jag känner som fött barn med helt andra ögon. Jag har sådan enorm respekt och känner ett sånt starkt band, att Wow, vi har gjort det här. Vi har båda varit igenom det här. Fyfan vad vi är otroliga.

Om du ska föda barn och läser detta, var inte rädd. Var förberedd på smärtan för det är klart att det kommer göra ont. Men din kropp tar hand om det åt dig. Så fort du har ditt barn i din famn är den där värsta smärtan borta. Och du kanske kommer känna som jag gjorde i några dagar efteråt att ”Nej, jag ska inte ha flera barn”. (Vilket såklart är okej!) Men jag känner redan nu 13 dagar efteråt att jag kommer göra det igen.

Min förlossning tog ca 6,5 timme från att vi kom in på förlossningen.

Har ni några frågor? Har jag glömt berätta något? Jag har så svagt minne från förlossningen, speciellt nu när det gått 2 veckor imorgon. Men ni får gärna fråga något om ni undrar.
Tack för att ni ville läsa min förlossningsberättelse <3